Ibland saknar jag Stöcksjö-tiden så mycket så att det gör ont. Ikväll när jag körde hem från Linda kom den känslan. Saknaden. Saknaden efter mitt hem. Det där vita huset kommer alltid att vara mitt hem. Ett hem fullt med minnen. En by fullt med minnen. Min uppväxt.

En sommar som denna önskar jag att allt var som förr. Då hade vi kunnat ta med oss Mille och spenderat de soliga och härliga sommardagarna där. Hemma på gräsmattan. Men allting är inte som förr. Saker och ting förändras och jag kan inte förstå att det redan gått över tre år. Även om det tog tid så har jag accepterat hur allt har blivit. Innerst inne vet jag att det var rätt val, men trots det så kommer jag alltid att minnas och sakna. Önska att allt var perfekt, så som det ska vara. Då hade jag kunnat komma hem ibland.