I lördags var jag ju barnvakt till Alfred. När jag hade lagt honom i vagnen i hallen och sen gick in till köket för att hämta en sak innan vi skulle gå ut på promenad så hör jag honom ropa "Ooooa, Ooooa". Då smälte mosterhjärtat verkligen. Han undrade väl vart jag tog vägen och ville inte bli lämnad ensam liggande där. Vilken gullunge!

Jag får ibland jättedåligt samvete att jag inte hinner träffa honom så mycket som jag vill och ibland varit orolig att han aldrig ska vet vem jag är, men nu vet han ju uppenbarligen det och jag är en stolt moster till världens härligaste lilla kille.


En envis rackare som får hjärtat att smälta.