Jag gillar den här bilden på han och mig. Här hade vi inte känt varandra så länge.
Jag sitter faktiskt och ler när jag tänker tillbaka på den tiden när det pirrade i magen 24h om dygnet
och när ett enda litet sms kunde göra hela min dag. Det pirrar såklart fortfarande ibland, men kanske inte för varje litet sms. Nu pirrar det mer när jag tänker på den trygghet och lycka han ger mig och det är det bästa som finns. Det sjuka är att jag och Johan har pratat med varandra VARJE dag sen vi träffades första gången. Sms, internet, telefon. Och där kan man säga att tryggheten fanns ända från första stund. Det kunde gå en hel dag och en hel kväll, jag visste ändå att jag skulle få ett sms innan jag somnade eller skicka ett själv och få ett fint svar tillbaka. Ja, det är häftigt när man tänker på det. På hur det var då och hur det är nu. Hur man som människor förändras och lär känna varandra bättre och bättre för varje dag som går. Hur man efter två år kan upptäcka nya egenskaper hos sin partner som man beundrar.



Den senaste tiden har jag beundrat Johans kärlek till Texas. Jag älskar den hunden, men Johan avgudar honom och tar hand om honom med en sån omtänksamhet och kärlek. Jag tror faktiskt aldrig jag har sett något likande förut. Det är svårt att beskriva med ord. Det kanske handlar om vilket stort ansvar han vill ta, helt frivilligt. Det är nog det jag beundrar. 



Det är häftigt det där med kärlek..