Jag var ju som sagt på väldigt dålig humör igår efter träningen. Har även haft en sån känsla hela dagen. Jag har gått och tänkt på hur irriterande det är att vi om vi hann skulle köra ett löppass. Man hinner alltid. Man måste bara prioritera. Johan tyckte absolut inte att jag skulle köra och han fick mig nästan övertygad. Jag hade inte tänkt köra. Jag hade tänkt laga middag och sen göra tårtorna till mamma. Den tanken höll sig ända tills jag träffade coach på stan. Hans första fråga var: "Har du sprungit?" "Nej", sa jag, eftersom jag precis kom från jobbet. "Ska du springa?", frågade han. "Ja", sa jag. Och där växte sig irritationen än större. Den växte till en enorm irritation, som såklart gick ut över min stackars pojkvän. Så när jag kom hem bytte jag om och gick ner till Tenton i hopp om att irriationen skulle försvinna. Och det gjorde den. Tack och lov. Nu är det där jävla löppasset bortgjort och det gick faktiskt väldigt bra. Har en fortsatt stark känsla i kroppen.

Nu ska jag hoppa i duschen och sen sätta igång med matlagningen och tända lite ljus tills Johan kommer hem från träningen. Är skyldig han en aning efter min irritation det senaste dygnet.

Trevlig helg!