Det är skönt att skriva av sig ibland; om livet, tankar, känslor. Just ikväll och just nu känner jag att jag skulle kunna skriva en roman om mina tankar, vilket jag såklart inte kommer att göra.

Kort och gott har det varit en minst sagt annorlunda höst, både innehållsmässigt och känslomässigt. Det finns inte mycket att klaga på denna höst. Jag har börjat plugga och rivstartat (vilket såklart inte kan kännas annat än bra), skaffat massor av nya och härliga kompisar, lärt mig otroligt mycket nytt, utvecklats som person m.m. Något som däremot skrämmer mig är att jag knappt saknat fotbollen ett dugg. Vanligtvis brukar hösten kännas tom och jag bara går och längtar tills träningarna drar igång igen inne på Nolia, men detta år har hösten känts mer komplett än någonsin. Jag saknar tjejerna men inte själva fotbollen, inte som förrut. Oj, vad det skrämmer mig! Jag hoppas att känslan ändras den dagen jag kliver ut på planen igen och lirar. För vad är jag om jag inte är "fotbollsspelare". Har ju ALLTID varit det.. skrämmande!