Förra veckan när jag var träningsledig och ensam hemma brast jag i gråt. Det var första gången på väldigt länge jag grät och även första gången på väldigt länge jag verkligen hade tid att tänka och fundera.

Först förstod jag inte varför tårarna började rinna. Men sen kom jag på vad jag funderade på och har funderat på väldigt länge. Och det är varför tiden inte riktigt räcker till? Eller varför jag inte får den att räcka till?

Träning måndag - torsdag:
Dagar då vi tränar 17.30 - 19.00:
17.00 - Åker till träningen
17.30 - 19.00 - Tränar
19.00 - 19.30 - Stretchar, snackar
19.30 - 20.30 - Duschar, lagar mat, äter
20.30 - 22.00 - Andas, ser tv
22.00 - Sängdags
Tränar vi 19.00-20.30 blir det istället såhär:
17.00 - Kommer hem och sätter igång med maten
18.00 - Börjar byta om och göra mig redo inför träning
18.30 - Åker till träning
19.00 - 20.30 Tränar
20.30 - 21.00 Stretchar, snackar,
21.00 - 22.00 Duschat, fikar, ser tv.
22.00 - Sängdags

Helgen ser olika ut beroende på vilket helgdag matchen spelas på. Oftast är det söndagar så då har vi fredagarna lediga. Träning lördag förmiddag.

På helgerna finns det definitivt tid att göra något. Men då ska man prioritera rätt, och vad är rätt?

Jag ska hinna träffa mamma, pappa, syrran, Johans föräldrar, Johans syster, kompisar. Och sen allt annat, städning, tvätt, handling, inköp osv, sånt tar också tid. Hur man än prioriterar så känns det ändå som att man sviker någon.

Jag önskar verkligen att jag hade tid att träffa alla varje vecka, men det är omöjligt. Men kanske blir det bättre om jag kommer in på universitetet och börjar plugga. Jag hoppas!