Om knappt en månad lämnar jag Armbågakroken 10 för gott. Flyttlådorna måste snart börja packas och fröken Moa måste bege sig någon annanstans. Det känns inte direkt tråkigt att lämna min lilla håla, eftersom jag befinner mig i lägenheten max en gång per vecka, så det är inte direkt något hem för mig. Var jag ska bege mig härnäst vet jag faktiskt inte. Jag vet var jag borde bege mig, men frågan är om jag vill. Jag önskar bara jag hade mitt hem som jag kunde flytta hem till igen, men nu har jag inget hem. Låter som att jag måste bo på gatan, men såklart så är det inte så. Tak över huvudet och mat i min mage har jag alltid, men det är hem-känslan som fattas, förstår du? Den där tryggheten att man alltid kan komma hem igen. Men mitt hem är sålt och kommer aldrig mer att komma tillbaka.

Jag saknar Stöcksjö och hur det var förut..