Det är skönt att skriva av sig ibland; om livet, tankar, känslor. Just ikväll och just nu känner jag att jag skulle kunna skriva en roman om mina tankar, vilket jag såklart inte kommer att göra.

Kort och gott har det varit en minst sagt annorlunda höst, både innehållsmässigt och känslomässigt. Det finns inte mycket att klaga på denna höst. Jag har börjat plugga och rivstartat (vilket såklart inte kan kännas annat än bra), skaffat massor av nya och härliga kompisar, lärt mig otroligt mycket nytt, utvecklats som person m.m. Något som däremot skrämmer mig är att jag knappt saknat fotbollen ett dugg. Vanligtvis brukar hösten kännas tom och jag bara går och längtar tills träningarna drar igång igen inne på Nolia, men detta år har hösten känts mer komplett än någonsin. Jag saknar tjejerna men inte själva fotbollen, inte som förrut. Oj, vad det skrämmer mig! Jag hoppas att känslan ändras den dagen jag kliver ut på planen igen och lirar. För vad är jag om jag inte är "fotbollsspelare". Har ju ALLTID varit det.. skrämmande!

Förra veckan när jag var träningsledig och ensam hemma brast jag i gråt. Det var första gången på väldigt länge jag grät och även första gången på väldigt länge jag verkligen hade tid att tänka och fundera.

Först förstod jag inte varför tårarna började rinna. Men sen kom jag på vad jag funderade på och har funderat på väldigt länge. Och det är varför tiden inte riktigt räcker till? Eller varför jag inte får den att räcka till?

Träning måndag - torsdag:
Dagar då vi tränar 17.30 - 19.00:
17.00 - Åker till träningen
17.30 - 19.00 - Tränar
19.00 - 19.30 - Stretchar, snackar
19.30 - 20.30 - Duschar, lagar mat, äter
20.30 - 22.00 - Andas, ser tv
22.00 - Sängdags
Tränar vi 19.00-20.30 blir det istället såhär:
17.00 - Kommer hem och sätter igång med maten
18.00 - Börjar byta om och göra mig redo inför träning
18.30 - Åker till träning
19.00 - 20.30 Tränar
20.30 - 21.00 Stretchar, snackar,
21.00 - 22.00 Duschat, fikar, ser tv.
22.00 - Sängdags

Helgen ser olika ut beroende på vilket helgdag matchen spelas på. Oftast är det söndagar så då har vi fredagarna lediga. Träning lördag förmiddag.

På helgerna finns det definitivt tid att göra något. Men då ska man prioritera rätt, och vad är rätt?

Jag ska hinna träffa mamma, pappa, syrran, Johans föräldrar, Johans syster, kompisar. Och sen allt annat, städning, tvätt, handling, inköp osv, sånt tar också tid. Hur man än prioriterar så känns det ändå som att man sviker någon.

Jag önskar verkligen att jag hade tid att träffa alla varje vecka, men det är omöjligt. Men kanske blir det bättre om jag kommer in på universitetet och börjar plugga. Jag hoppas!

Det har planerats in ännu ett löppass. Imorgon. FREDAG. Våran lediga dag. Vi kommer inte få någon vilodag veckorna framöver. Det är träning 7 dagar i veckan som gäller. Det ska tydligen göra oss bäst. Det är väldigt roligt om det gör oss bäst. Skulle vara grymt att vinna serien. MEN!

Vad är viktigast. Vinna serien eller att ha ett liv? Även om en pass mer i veckan känns fjuttigt så är det en enorm skillnad. Den lediga dagen på veckan är en helig dag. En dag då man inte behöva tänka. Man behöver inte planera. Man tar dagen som den kommer.

Jag skulle aldrig klara mig utan fotboll men ibland blir jag ledsen när jag tänker på allt jag inte hinner med. Och då tänker jag inte på att "jag inte hinner resa när jag vill" osv. Jag tänker på min familj. Mamma. Pappa. Syster. Alfred. Mormor. Kompisar. Johans föräldrar. Det är många man ska hinna träffa, men som man träffar allt för sällan. Och som sagt. Ibland kan jag verkligen bli ledsen när jag tänker på det. Nära och kära är ändå det viktigaste i livet, men ändå väljer man bort det när man skriver på kontraktet för att spela fotboll..

Tänk om det gick att kombinera? Bli bäst i fotboll men ändå ha ett liv.

Klassen, studenten 2008



Jag och Johan i USA, nov 2008



Jag och lilla Alfred, vintern 2009

Just nu vill jag att Mathilda ska komma hem, men samtidigt unnar jag henne friheten och värmen i Thailand. Men när hon kommer hem så är det OTH-kvällar som gäller och otroligt mycket snack. Finns massor att prata om just nu.

*

Mitt humör går verkligen upp och ner just nu. Finns en del inom mig som gnager och gnager.. som gör att det kryper i mig och som får mig ledsen.



Melissa Horn - Lät du henne komma närmre, bra låt!

Nyår snart. Undra vad som händer.. kan nog bli rätt bra ändå. Förhoppningsvis!

*

För övrigt så längtar jag hit:
Första hotellet: http://www.kataseabreeze.com/
Andra hotellet: Phi-phi, ej bokat.
Sista hotellet: http://www.peach-hill.com/index.html

25 DAGAR KVAR

*

Träning ikväll. Roligt som vanligt. Jag älskar verkligen fotboll. Det är som terapi. Oftast.

En arbetsdag kvar sen ledigt igen.

Ibland har man en dålig dag. En ledsam dag. Idag har det varit en sån dag för mig. Jag har funderat väldigt mycket. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Eller säga. Det är väl bara att acceptera.

2-5
Mina minnen börjar i Sundsvall.. Bergsåker närmare bestämt. Där bodde vi min dagistid, en underbar tid. Det jag minns bäst från dagis är att jag älskade morotssoppan som serverades, plus att nästan hela dagiset var översnöat en morgon när jag och pappa kom dit. I övrig lekte jag i princip varje dag med Alexander. Han bodde på samma gata som jag. Jag var en riktig pojkflicka och valde pistoler, gevär och svärd istället för dockor, hästar och klänningar. Jag vet inte hur många kojor vi lyckades bygga och namnsätta i skogen ovanför hans radhus. Många var det iaf. Vi slutade inte leka bara för att vi flyttade till Umeå. i många år framöver besökte familjen Westermark Tygelvägen på Bergsåker

6-7
När jag sen skulle börja förskolan var det "Förskolan Gurkan" på Böleäng som fick välkomna mig, tillsammans med ett gäng tjejer som blev en stor del av mitt liv. Signe, Emma, Emmelie och resten av Umeå Södra FF BLÅ. Det var då jag började i fotboll. I övrigt har jag inte så många minnen från den här tiden, inga speciella i alla fall.

8-12
När det var dags för 2an flyttade vi till Stöcksjö, älskade Stöcksjö. Mina år där kom att bli ett riktigt äventyr. Vi var en liten klass på 10 personer och gick på en skola där alla kände alla. I Stöcksjö blev jag också kär för första gången. Jag var tillsammans med honom i årskurs 2, 3 och 4a, och var sedan olyckligt kär ända tills jag började 7an. Känslomänniska som jag är. Det var även under denna tid jag hittade musiken. Började ta gitarrlektioner och sökte till musikklass.

13-15
Musikklass som sagt.. Högstadiet tillbringade jag, sportnörden tillsammans med en massa musiknördar. Jag passade egentligen inte riktigt in, men ångrar ändå aldrig att jag började. Det gav mig mycket. I 8an blev jag kär igen. 2½ år varade det den gången. Inte riktigt samma kärlek som när jag var 8 år. En lite större erfarenhet kan man säga. När jag var 15 började jag spela i Umeå Södras a-lag, där jag är kvar än idag.

16-18
Gymnasietiden kom. Till skillnad från min klass på TegsCentral så var min klass på Dragonskolan allt man kunde önska sig. Jag fick gå med min bästa kompis och en hel drös med människor som var lika stora sportnördar som jag. ID05AD var en grym klass. Tredje året på gymnasiet vann jag även div 1 med Umeå Södra FF, lätt det bästa jag varit med om. Går inte att beskriva känslan. Går heller inte att beskriva känslan att möta UIK med 3500 personer på läktaren, fastän vi förlorade med 6-0.. Efter det har jag gått på bal och tagit studenten. Studenten var i klass med att vinna div 1, om inte lite bättre. Efter det blev jag ett skiljsmässobarn. Min mardröm, men jag överlever, omän det fortfarande är jobbigt. Blev tillsammans med Johan också. plus att jag flyttade hemifrån. Det hände mycket förra våren.

19 -
Sommaren kom. Jag och Johan åkte på vår första utlandssemester tillsammans. Fotbollsmässigt gick det i uppförsbacke... vi åkte ur damallsvenskan. Som tröst åkte jag och Johan till USA. Där fick jag uppleva min allra största dröm, att simma med delfiner. En resa jag aldrig kommer att glömma. Jag är fortfarande 19, men blickar framåt mot 20. kan dock inte säga att jag inte trivs att vara 19, för just nu har jag det faktiskt jävligt bra. Jag är lycklig. Och för första gången sen den 15 juni 2008 så känns det som att allt verkligen kommer att bli bra.

Det är säkerligen ingen som orkat läsa allt, men jag tyckte det bara var skönt att skriva och minnas. Det är säkert massa stavfel och meningsbyggnadsfel, men jag orkar inte rätta. Match ikväll, jag är sjukt nervös. Hej!

Det kan hända att hela ditt liv förändras på en ynka minut. Någon berättar något som får hela ditt liv att vändas upp och ner. Den ultimata bilden du hade av ditt liv om 10 år förändras plötsligt. Den bilden kan du nu riva i tusen bitar och kasta. Någon berättar det du hoppades att Aldrig behöva få höra. På en minut förändras livet till en mardröm. Det kommer aldrig att blir normalt igen.

Någon vände upp och ner på ditt liv, men det betyder inte att att du kan vända tillbaka det. Förändra det på det sätt som är möjligt. Den ultimata och perfekta bilden är borta, men du kan skapa en ny, med de förutsättningar som finns idag. Du kan göra det och jag kan göra det. Jag har inte lyckats än, men jag hoppas att jag gör det en dag. Det är fortfarande inte normalt och jag bryter ihop alldeles för ofta. Men jag är fast besluten om att kunna skapa en ny bild och kunna acceptera att den perfekta bilden inte kan bli mer än bra.

Eftersom alla inte kunde klicka upp bilden så skriver jag citatet här också.

"En viktig sak är att inte vara bitter över livets besvikelser. Lär dig att släppa det förflutna. Och inse att varje dag inte kommer att vara ljus. Men när du finner dig själv vilsen i mörkrets förtvivla, kom då ihåg att det bara är i den svarta natten du kan se stjärnorna. Och dom stjärnorna kommer att leda dig hem igen. Så, var inte rätt att göra misstag. För, den mesta dels av tiden kommer den största belöningen genom att göra det man fruktar mest. Kanske får du allt du önskar dig. Kanske får du mer än du kunnat föreställa dig. Vem vet var livet kommer att föra dig. Vägen är lång och i slutändan är det resan som är målet."

Ödet är något underligt. Jag vet egentligen inte hur jag själv skulle förklara själva ordet, vad det egentligen är, men ändå tror jag på det. Ibland när det är jobbigt och beslut ska fattas är det skönt att bara känna att det ordnar sig ändå. Det blir som det är menat att det ska bli, på ett eller annat sätt. Självklart får man inte lägga allt i ödets händer, ibland måste man göra val. Men kanske är dessa val bara olika sorters vägar till ödets olika mål i livet; Vad man ska jobba med, var man ska bo, vem man ska leva med, var man ska spela och hur livet kommer att bli.

Magkänslan säger att ödet kommer att leda mig rätt i livet.

Jag minns!

På vintrarna åkte vi snowboard i en 60m "lång" backe. Vi åkte skridskor på sjön, lekte röda vita rosen och åkte skoter. På somrarna pallade vi äpplen och jordgubbar. Vi klättrade i träd, cyklade på stigar i skogen, tältade, badade i sjön, fiskade och lekte massvis med lekar. På vårarna när snön smälte bort och det blev översvämning åkte vi runt på flottar nere vid sjön. På höstarna när mörkret drog över byn berättade vi skräckhistorier för varandra och körde anden i flaskan. På rasterna på skolan spelade vi fotboll, lekte med dagisbarnen, byggde kojor i skogen, hoppade hopprep och spelade pingis. Efter skolan åt vi massor med rostade mackor som vi doppade i O´boy. På kvällarna spelade vi Counter-Strike eller Worms. På helgerna hyrde skräckfilmer olagligt hos en gubbe i byn. Vi var barn och vi skapade minnen.

Jag minns som om det vore igår. Någon dag i framtiden ska jag köpa tillbaka vårt hus i Stöcksjö och låta mina barn få skapa sina egna minnen, precis som vi gjorde. Stöcksjöbarnen.

Visst var det härligt att vara barn?

Premiären i Damallsvenskan: Vinst hemma mot Sunnanå! STORT!

Umeå Södra FF vs Umeå IK: Vi förlorade med 0-6, men att spela inför 3500 på Gammlia var ändå rätt läckert. Kul också att möta Marta som inte är långsam. 

Studentbalen: Gick med Eriksson. Balen var överskattad, men det är ändå en grej man kommer att minnas. Roligt att göra sig fin och så.

Studenten: Den absolut bästa dagen i mitt liv. Jag önskar verkligen att jag kunde få uppleva den dagen och den kvällen igen. Jag saknar klassen. Vi hade en bra klass. En skön klass. Den bästa. ID05AD!
 
Rhodos: Första utlandsresan med Johan. Kanonväder, superroligt och jättemysigt.

En stuga i Bettnes: En heldag med vännerna i Bjuhrs stuga. Grillning, festligheter och en lång natt. Vår "lek" i skogen är typ bland det roligaste jag gjort, har aldrig skrattat så mkt. Haha, ingen förstår förutom Lunkan. En super dag/kväll helt enkelt.

USA: Andra utlandsresan med Johan. Den största upplevelsen i mitt liv. Fick uppleva min största dröm, att simma med delfiner. Denna resa får absolut högsta betyg.
 
Julafton och nyårsafton: Första jul- och nyårsafton tillsammans med Johan.

Livet är ibland svår.. fast den kanske egentligen inte behöver vara det!

Till exempel när man inte vågar säga en sak. Tio gånger har jag verkligen bestämt mig för att säga det, men i sista sekunden ångrat mig. Varför vågar jag inte? Egentligen borde man bara säga det och sen får det gå som det går.

När jag är ledsen eller orolig över något, vad är det då som gör att det gör så fruktansvärt ont i magen och hjärtat? För det är verkligen något som oroar där nere. Den känslan är absolut inge rolig och jag önskar att jag slapp känna den så ofta.. helst denna oro. Oron över allt! Jag hatar denna oro..

Ofta börjar man också fundera i fel banor. Tänk om jag hade gjort så istället, hur hade det varit då? Vad hade hänt om jag sagt så istället för så? Skulle det vara bättre om jag inte hade gjort det där osv? Skulle vara så grymt spännande om man kunde spola tillbaka tiden, göra ett annat val och sen se hur det hade blivit. Hade det inte blivit bättre, så är det bara att radera och göra det valet man egentligen gjorde..

Nu är det mycket funderationer alltså, men var en sån dag idag. En funderardag.